Foxisen

Linda - Ja det är då middagen med släkten är och jag ser INTE fram emot den!!!!



Idag har jag väldigt tråkigt.. gubben är på jobbet, hunden ligger och sover och det finns inget bra på tv'n. Solen skiner ju med jämna mellanrum så jag får nästan lite dåligt samvete för att jag sitter här inne och bara glor. Men vad göra?
Jag kan inte ta mig någonstans och jag känner inte någon i Rydö, inte mer än dem på gården iaf.
Jag säger som du Linda - Kaffetant sökes !!!
Vi sitter ju lite i samma sits vi två. Bara massa gossar att umgås med och hur jädrans skoj är det i längden då?!
Ska man sätta ut en annons på Blocket om att man söker en kaffetant, hahaha. Kanske funkar :P
Neeej vi skulle varit grannar du och jag Linda!!! Helt klart.
Sista kvällen på gubbens eftermiddags vecka i alla fall och det är ju nåt positivt.

Tycker att veckan har svischat förbi hur fort som helst och det gör den ju alltid när det är nåt som man inte ser fram emot, hade jag däremot bara längtat efter söndag så hade veckan känts hur jävla seg som helst. Gaaaah!
Jag vet inte vad jag ska ha på mig. Kan man ha jeans? Jag är rädd för att klä upp mig för mycket och så kommer dem andra i jeans och där kommer jag sitta och känna mig obekväm. Jag är en jeans tjej och kommer nog alltid att vara det!
Men tänk så tar jag jeans och dem andra kommer uppklädda till tänderna?!
Karlarna kommer säkert att ha kavaj och en sådan äger inte min gubbe, vad ska han med en sån till liksom.
Det kan vara skoj att klä upp sig ordentligt om man verkligen känner för det och om man trivs bra i kläderna, men annars inte. Jag har ett par fina svarta byxor med slag, men nu är ju saken den att jag inte diggar slag längre. Alltså kommer jag inte trivas eller känna mig fin i dessa byxor.
Vilka problem jag har då, haha.
Jag kommer säkert att skratta åt detta senare och jag ser redan nu framför mig att jag kommer springa hem och bara slita av mig kläderna och hoppa i mina mysekläder och känna en enorm lycka över att det är gjort.

Jag tycker inte illa om min släkt, det är inte alls det detta handlar om. Men jag och min pappa har alltid varit dem "svarta fåren" som inte riktigt passat in i deras perfekta värld där alla föräldrar fortfarande är gifta och barnen (mina kusiner) är välutbildade har bra jobb och bor fint. En av mina kusiner bor till och med i lyx lägenheterna på Nissastrand i Halmstad.
Jag då.. jo jag bor bland blattar på Gamla Skolgatan i Rydöbruk, är fortfarande fet och arbetslös (förutom extrajobb ibland). Det känns ju så där.
I min värld så skulle jag gått ner i vikt, fixat körkort och jobb innan jag skulle träffa dem igen men så blev det ju inte.
Jag vill så gärna dra en lögn för farmor och säga att jag blivit sjuk men ingen kommer ju tro mig eftersom dem flesta vet att jag är nervös inför detta. Och jag måste våga ta steget, jag måste göra det för min älskade farmor som fyller 80.
Man vet aldrig om detta är sista gången vi alla kan fira henne.

Jag vill inte riskera att må dåligt och ha ångest över att jag inte kommit och firat henne och därmed gjort hennes lycka total när alla är samlade. Jag vill inte ha det på mitt samvete den dagen det är försent och hon vandrat vidare.
Jag tänker inte begå samma misstag som med mormor som jag faktiskt stod mycket närmare med och som alltid varit som en mamma för mig. När hon låg där på dödsbädden så vågade jag alsdrig gå fram och hålla henne i handen, ge henne en kram och säga att jag älskade henne. Jag visste inte hur jag skulle göra!
Än idag (4 år sen hon dog) kan jag ligga sömnlös och tänka på henne och på mitt agerande. Jag kommer nog aldrig komma över det heller tyvärr.
Min mormor, min fasta och trygga punkt i min helvetes uppväxt. Hon fanns där för mig och för min kusin som egentligen haft det bra mycket värre än mig.
Hon levde ju för oss!

Missförstå mig inte nu. Jag är inte bitter (längre) över min uppväxt utan kan se det med helt andra ögon. Jag skulle aldrig vilja ha min barndom ogjord. Jag har min uppväxt att tacka för mitt enorma psyke och min förståelse för andra.
Jag kan verkligen känna smärta, sorg och glädje med andra och jag lever för att hjälpa andra.
Det finns alltid en mening med allt.

Oj nu blev det djupt här ;)